Ensam på öde ö - klassikern

Jag vet inte vad jag ska tycka om boken. Man skrattar aldrig, gråter aldrig, är likgiltig för det mesta... förutom hans omedvetna grymhet. James Joyce har sagt så bra om boken att jag knappt finner något mer att säga! 

 

Robinson är verkligen en självsäker, övermodig man som flera gånger struntar i tidigare upplevelser för att kasta sig in i nya äventyr - som sällan slutar bra. Han har det väldigt gott för sig på sin öde ö, jag tror att få skulle ha det lika bra som han hade det om de hade varit med om liknande situationer. Att han kan fånga getter och killingar med lätthet beror på vilken tur han har haft som har flera olika sorters vapen och massor av krut. Men att bara lämna dem fastbundna så att de är nästan döende för att sedan ta dem till sig som husdjur - hur har han det med samvete egentligen? 

Jag tycker inte alls om honom när Fredag kommer med i bilden. Snacka om att hans ord är lag och att han verkligen njuter i att vara kung på sin ö. 

 

Att det var en förkortad utgåva tänkte jag inte nämnvärt på. Men känner mig rätt glad över att den inte var längre! Och sen kan vi ju koppla lite till senaste bokbloggsjerkan - upprepningar. Ständigt får du som läsare hoppa fram och tillbaka om händelser som ska ske och som har skett. Robinson berättar den här historien om sitt liv själv, och säger fler gånger ungefär: "...men det skall jag berätta mer om sedan". Ugggghh. Help me. 

 

Robinson själv.