Sagan om Isfolket
Del 13 & 14
Margit Sandemo
Satans fotspår (13):
Det här blir fjärde boken vi får träffa på Villemo, men nu är hon nästan dubbelt så gammal som sist. Trots sin ålder, nästan 40 år gammal, ser hon nästan lika ung ut som vid 20-års ålder och för att inte tala om hennes energi. Hon och Dominic har haft ett bra liv i Sverige med sin son Tengel III, särskilt efter att Dominics mor Anette har dött. I Norge har det också varit bra och lugnt - tills det börjar gå rykten om en bortbyting, ett odjur, som dödar allt som kommer i hans väg. Niklas, Dominic och Villemo vet att detta är deras uppdrag och efter beskrivelsen av detta odjur så måste det vara en utav Isfolket! Men vem?
Tillsammans ger dessa fyra sig ut för att leta upp Odjuret för att omvända han till en ny Tengel den Gode. Med sig har de fått lilla, vackra Elise (en släkting till Klaus som Sol en gång förförde, vilket vi blir påminda om) för att utföra allt det praktiska - som att laga mat. Utan att de andra tre förstår det, så hade det kanske blivit svårt att kuva Ulvhedin, som de döper Odjuret till, även om det är uppenbart att Elisa är överförtjust i hans utseende och kallar honom för en stilig karl. Inte ens efter att han våldtar Elisa brutalt känner hon något större förakt för han, utan fortsätter att vara mild mot honom.
Men varifrån Ulvhedin, kommer ifrån får vi inte direkt veta, även om det går att ana. Rätt uppenbart blir det väl när Gabriella får veta vem som var hans mor och han till slut flyttar in på Elistrand med Elisa och deras son Jon.
Om jag förut kände att den långa släktkrönikan började ta form - så är det här en rätt långtråkig bok. Ulvhedin beskrivs som ett dödande monster, men samtidigt så är han inte SÅ hemsk ändå. Man förväntar sig hemsk trolldom och att han är ond rakt igenom. Men så fort han får syn på en flicka så blir han förvirrad, kär och till slut helt förändrad. Och att det skulle behövas tre "drabbade" till att få honom lugn känns lite too much, särskilt när Elisa ändå var den som påverkade Ulvhedin mest.
Sidor: 255
Den siste riddaren (14):
Tristan, den sorgsna i Isfolket som förut brukade vara så glad (syftar på då sist träffade på honom som ung tonårig), men som nu nästan alltid håller sig i skymundan. Men när han träffar på Hildegard börjar han skina upp och tar sig an hennes och hennes dotters liv! Samtidigt så finns ett hot mot den danska kungens liv som Tristan måste skydda i och med hans tjänst, och när det är en hemlig ond orden som hotar kungen - vad passar då bättre än med en från isfolket att hjälpa?
Förra boken klagade jag på det stora uppdraget som Niklas, Villemo och Domenick hade med Ulvhedin. Nu får vi veta det egentliga uppdraget med Ulvhedin och vad hans roll är i det hela! För Tristan är ju utan isfolkets krafter, så han kan inte direkt göra något mot den mäktiga orden, men Ulvhedin kan! Har ni listat ut vilka som är Ulvhedins föräldrar? Inte det! Men herregud, vem var det som förförde en glad stilig yngling med sina äckliga sjukdomar? Och isfolket har lätt att få barn, även om det oftast bara blir ett, så det är klart att ett samlag är det enda som krävs (även om mamman inte var från isfolket). Mer ledtrådar ger jag inte! ;)
Förra boken klagade jag på det stora uppdraget som Niklas, Villemo och Domenick hade med Ulvhedin. Nu får vi veta det egentliga uppdraget med Ulvhedin och vad hans roll är i det hela! För Tristan är ju utan isfolkets krafter, så han kan inte direkt göra något mot den mäktiga orden, men Ulvhedin kan! Har ni listat ut vilka som är Ulvhedins föräldrar? Inte det! Men herregud, vem var det som förförde en glad stilig yngling med sina äckliga sjukdomar? Och isfolket har lätt att få barn, även om det oftast bara blir ett, så det är klart att ett samlag är det enda som krävs (även om mamman inte var från isfolket). Mer ledtrådar ger jag inte! ;)
Paladinerna är inte utdöda än i alla fall, så Alexander Paladin behöver inte vrida sig i graven över att sitt fina släkte skulle vara utdött!
Sidor: 253